Pixis störda värld

Jag avskyr verkligen när människor inte inser att man har rätt att kalla sig själv för vuxen, för att inte tala om fatta sina egna beslut som en vuxen, när man är 21 år gammal.

Jag lider ju periodvis av världens värsta åldersnoja, så någon fördel borde jag få med min ålder som kompensation för det. Men nej, tydligen måste man höra av sig om man är borta efter tolv och man måste komma hem direkt när man vaknat på morgonen.

Dey känns som jag bär ett osynligt koppel för tillfället, and it sucks. Har aldrig varit med om det här förut eftersom mina föräldrar som tur är aldrig har varit speciellt kontrollerande. De har säkert haft lust att vara det man har istället bitit ihop och låtit mig leva mitt liv.

I love them <3

Nu tygns jag av dåligt samvete för att jag inte rapporterar vart jag är var eviga sekund, och så ska det inte behöva vara.

Hur många gånger ska man behöva upprepa orden "jag är 21-år gammal" innan det sjunker in? Jag älskar personen det gäller. jag gör verkligen det, men det är fortfarande lika jobbigt.

Gosh, trött jag blir. Men som den toffliga hundvalp jag är ska jag dra på mig kläderna och ta först tunnelbanan, sedan pendeln för att komma till ett hem där vi får sitta och stirra surt på varandra och "umgås".